Jag föddes som ett ägg,
ingen såg vad jag egentligen var.
Dagarna flöt på och jag lyssnade allt mer till vad alla sa.
Jag hörde vad de ville,hörde vad de hoppades på.
Jag låg i en famn jag aldrig kände,
för hon gav mig inte värme nog att kläcka skalet.
En dag kunde jag känna en rytm lika jämn som mina hjärtslag.
Jämna slag som ändå lät otäckt och främmande.
Varför orka se på någon utan ansikte,utan själ?
Allt krossas när mamma släpper taget och låter mig falla,
för att föralltid lämna min anonyma trygghet.

Jag ville inte vara ute i det kalla,med blickar av stål som granskade mig.
Jag ville bara vara jag.
Men kylan blev omöjlig att hantera och jag blev den jag visste de ville ha.
Ett skådespeleri där jag var vackrast.
Ett skådespeleri som höll mig varm varje gång jag fick en kram.
Jag sökte mitt skal,kände mig tom
-trots att jag aldrig var ensam eller osynlig.

När krafterna tog slut och jag slutade vara den jag varit under hela min tid ute i otrygghet... När jag gav upp.
Ja,då kom kylan.
Jag frös och kroppen förlorade sin tillhörighet med mitt huvud.
Det var kallt och det jag utgav mig för att vara var allt annat än prinsessa.
Jag hade gett upp och inget betydde något längre.
Blickar kan inte tyda det man aldrig kan förändra inom sig.
Mina försök att finna mig själv för mig alltid tillbaka till den trygghet jag fann,då kylan utanför skalet blev ohanterbart.

För varje gång jag står där ensam växer prinsessan.
För varje gång jag finner en famn gör jag mitt yttersta för att vara motsatsen.
Men inget varar och jag pendlar.
Jag pendlar och gör allt för att vara den man vill att jag ska vara.
Men i spegeln syns bara mörker.
Jag blev fråntagen mitt skal utan att först ha känt värme.
Prinsessan och hovnarren dansar hand i hand när jag dansar av sorg till musiken av ett skal av tomhet.