Jag lovade mig själv att inte gråta,
inte dra täcket av självömkan över mig och försvinna.
Jag bestämde mig för att ta mina konsekvenser och biverkningar.
Jag ville så gärna lyckas!

Men i regnet ser ingen när du gråter,
tårar och regndroppar suddar ut ansiktets konturer.
Självömkan och självförakt blir till en enda fet mask av falska leenden och skratt.
Bakom masken är blicken död,
samtidigt som hoppet lyser med sin fulla närvaro.
Ambivalens speglar hela min existens.

Håll om mig trots att jag inget förtjänar.
Hata mig inte utan att först ha älskat.
Jag lovade mig själv att inte gråta.